Filminstitutets nya jämställdhetsrapport ”Vilka kvinnor?” visar på förutsättningarna och arbetsvillkoren i den svenska film- och tv-branschen för äldre kvinnor och kvinnor som rasifieras.
– Av vår rapport framgår tydligt att mångfald och representation är en ännu outnyttjad potential inom svensk film, både kommersiellt och kvalitativt. Det råder en utpräglad utseende- och åldersfixering, och en ojämlik maktordning, som drabbar äldre kvinnor och kvinnor som rasifieras, i filmbranschen. Det leder till att dessa grupper ofta osynliggörs, både framför och bakom kameran, vilket i sin tur leder till att filmbranschen riskerar att gå miste om berättelser och talang med potential att locka ny och mer filmpublik, säger Anna Serner, vd för Svenska Filminstitutet.
Underlaget bygger på djupintervjuer med 19 etablerade kvinnliga skådespelare, regissörer, producenter och manusförfattare mellan 27 och 66 år. Drygt hälften är över 40 år och elva av de 19 har erfarenhet av att rasifieras.
De som svarat belyser bland annat följande:
- Kvinnor får generellt lägre budgetar än män, då kvinnliga historier ses som smalare filmer med större finansiellt risktagande.
- Ett fokus på utseende och ålder osynliggör många kvinnor, vilket begränsar arbetstillfällen och försummar kreativa talanger.
- Respondenterna vittnar om att de ofta förväntas ta rollen som mångfaldsexperter som ska utbilda medarbetare inom olika arbetsområden.
- Typecasting är ett problem som finns i alla delar av filmskaparprocessen och på olika sätt, från stereotypa rollkaraktärer till exotifiering och osynliggörande.
- Arbetsmiljöer riskerar att avprofessionaliseras när tid och energi går åt till olika former av kränkningar, vilket i förlängningen stjäl tid och pengar från produktioner.
- Filmbranschen är till stor del en frilansbransch, vilket kan skapa en tystnadskultur där man räds att stöta sig med kollegor och beslutsfattare.